nyheter   |   tavlor   |   grafik   |   skulptur   |   skivomslag   |   offentlig konst   |   historik   |   e-mail   |   hem   




 

Laddade med kraft
Då trafikanter i Sverige höll till vänster och det fortfarande fanns spårvagnar i Stockholm - alltså i slutet av 1960- talet - målade Leif Tjerned (född i Malmö 1942 och verksam i Stockholm) nattporträtt av Stureplan. Här låg huvudstadens neoncentrum, och på Tjerneds emaljmålningar bubblar fortfarande Pommac-reklamen i takt med stadens puls. Märkligt nog har hans nattliga Stockholm nu blivit ljusfattigare men på 1990-talet målade reklammakarna med neon bara vid Roslagstull och Skanstull. Därför är konstnärens motiv i dag en internationell nattstad. Alla storstäder samlade till ”en gemensam” ljusvison som uttrycker stadens energi och dragningskraft.
Neonmaskar
”När mörkret sänker sig, kryper neonmaskarna upp på husfasaderna ur Norrlandsforsarnas spänst”, skriver Leif Tjerned i samband med sin senaste utställning. "Dekorerar fasaderna med fantastiska färger. Att återskapa detta på duk är omöjligt. ”När han nu spraymålar stadens mörkersida som interfolieras av brutala ljuseffekter, skildrar han en identitetsgemenskap där människor av alla nationaliteter känner sig hemma. Vi dras till neonet, strålkastarna, gatlyktorna.
Mörkerstad
Ändå är naturligtvis Stockholm vackrare än andra mörkerstäder, eftersom ljuset speglas i Riddarfjärden, Årstaviken, Mälaren och Saltsjön. Men trots Stockholms vatten har Leif Tjerned aldrig porträtterat annat än Stureplan, inte heller sina utlandshemorter Paris, Barcelona och New York förutom i en serie målningar av Word Trade Center i olika ljusförhållanden. Han målar inte vykort, han förkunnar stadens idé . Därför står hans bilder nära innehållet i många andra konstnärers målningar:  Amerikanerna Lichtensteins, Warhols och Rosenquists, Katalanen Miros, eftersom denne landskapsskildrare ibland målade städer sedda från ett flygplan om natten; fransmannen Georges Mathieus fyrverkerier, men också Canalettos Venedigbilder från 1700-talet. De som står främmande för storstaden energi och tempo finner ofta Leif Tjerneds målningar brutala, eftersom de inte associerar på samma sätt som konstnären. Han är medveten om detta och har därför befolkat den pråliga nattstaden med mänskliga symboler, som får kraftfulla men absurda drag. I neonljuset utskurna mansfigurer, trevande, sökande - kanske efter en utkomst. Ställer man figurerna på högkant, blir de till klättrare som strävar efter ett mål, efter en karriär. Målmedvetna framtidsmän i gula lodenrockar bär portföljen som ett slags gitarrfodral. Över nattstaden svävar sensuella, glimrande, utmanande, lockande kvinnor - är de skyddsänglar eller nattfjärilar?
”Jag laddar mina bilder med kraft, sedan fungerar de", säger Leif Tjerned.
Ralph Hermans





Leif Tjerned släpper loss hela sin sprakande energi på Sveagalleriet i målningar och i utsågade figurer i plywood. Det hela formar sig till ett slags installation - ett perfekt, effektfull scenografi, som verkar direkt skräddarsytt för för den stora lokalen. Tragiskt nog tycks den här säsongen bli Sveagalleriets sista. Genom Leif Tjerned kan man i varje fall under ett par veckor uppleva hur väl galleriet kan fås att fungera. De olika men väl sammanhållna bildelementen, ger rummet verkligen rymd, lyftning , vitalitet. Tjerned har ända sedan 60-talet varit försvuren storstadslandskapet och dess djungeltillvaro, särskilt hur det frodas nattetid, hektiskt obönhörligt. Men ändå är det mer av fascination än frän anklagelse när han ger sig natten i våld. Målningarnas svarta , lackglänsande ytor vibrerar av nattens ljusflöden från bilar, gatubelysning, neonreklam  ett koloristisk inferno där alla detaljer undan för undan utplånas
förvandlas till enbart ljus, rörelse. Staden ger ingen speciell, lokal identitet, kan vara vilken som helst. men i den futuristiska anonyma neonglittret förnimmer man vad som kan vara alla storstäder heta, brusande puls. Men ur nattmörkret låter han också det dolda ljusskygga lösgöra sig. Ur golvet häver sig bit för bit, som råttor ur sina bon, ”Kryparna” ett hotfullt , aggressivt följe. Och plötsligt står där där mitt i allt punkarna, ”Krigarna, trotsiga, med taggarna åt alla håll - unga rebeller i upprorisk marsch mot vuxenvärlden oförmåga och ovilja till förståelse. Men mot det hårda och vassa ställer han så det mjukare och låter ”klättrare” med varma kroppar famna varandra i sensuella, rytmiska vågrörelser . Ut nattens ljus får han sina människor att stiga fram som krypare, klättrande varelser, kluvna,  rädda,  aggressiva, men innerst kanske också längtande efter det som förefaller så ouppnåeligt just nu: respekt och medkänsla för medmänniskan!
Stig Johansson



LEIF TJERNED har förvandlat Sveagalleriet till ett exotiskt stadslandskap med glittrande skyskrapor, krigiska punkänglar och ljusreklamen dansande som glödande insekter i den urbana natten. Det har blivit en sällsynt helgjuten utställning - eller snarare installation - som i sin kombination av målningar, collage och mänskliga skulpturer förmedlar en tung storstadspuls.
Tjerned arbetar friskt med klichéer, med ”tecken” för den moderna staden - asfaltsvärta, neon, graffiti och stålblanka fasader. Galleriet intas av ”klättrare” och ”krypare” , ett slags sammanbitna stadsinvånare klängande likt apor eller spindelmän på väggar och pelare. Några tränger upp som vålnader ur golvet. Dessa platta ”skulpturer” är utsågade ur träskivor och målade med metalliskt glänsande sprejfärg. Som får att understryka deras konstgjorda karaktär har bilderna täckts av ett massmedialt punktraster. Mitt i rummet marscherar en liten armé av ”krigare” med spretiga hårmanar, vingar som svetslågor och mord i blick. Några meter därifrån drar en flock ”krypare” fram, stödjande sig på knogarna likt våra tjattrande kusiner. De hukande människornas taggiga ryggkonturer förvandlar dem till urtidsdjur med vassa fjäll. Kanske en civilisationskritisk insinuation om att staden kastat sina invånare tillbaka till grottstadiet. Om Tjerned med dessa attrappmänniskor distanserar sig från det urbana livet, romantiserar han det å andra sidan i sina målningar. Här blir staden en elektrifierad djungel med neonljusen slingrande som lianer och svepande billyktor som borrar långa ljustunnlar i natten. I några bilder flyter ljusslingorna ihop till en abstrakt färgskrift. Kalligrafiska ”tags” som postmoderna hieroglyfer. Staden som djungel är visserligen en sliten metafor, men i Tjerneds tappning känns den ändå fräsch. Det är inte någon specifik stad som porträtteras, mer känslan av att leva och röra sig i ett modernt metropolis. Skickligt frammanar konstnären den tomhet som är stadens egen, samtidigt som han hänger sig åt dess sinnligt blänkande mörker.
Kari Anden - Papadoupolus




Även Leif Tjerneds målningar (Galleri Heland) handlar om ett slags tomhet. Men Tjerned väljer motsatsen till den avskalade metamorfosen. Han kastar sig ut i det glittrande, formlösa folkhavet för att beskriva de sociala bristsjukdomarna så som de framträder direkt i ansiktena på de drabbade. Dumhet, småsint moralism, illvilja men också hjälplöshet. I Leif Tjerneds målningar råder ständig natt, asfalten blänker och människorna glimmar till i mörkret som fantomer målade i en egendomlig, fluorescerande och artificiell färg som han behärskar så att han aldrig riskerar att hamna i de kommersiella bildfällor tekniken inbjuder till. Ansikten och kroppar verkar ha sugit till sig stadens neonljus som de sedan släpper ifrån sig som giftig strålning. Leif Tjerned är unik med sin förmåga att skildra sociala deformationer med bibehållen respekt för de deformerade. Man befinner sig fjärran från de i sådana här sammanhang så vanliga moralisterna. I stället får målningarna en oväntad dimension genom den oförutfattade nyfikenhet med vilken Tjerned följer sina modeller över den blänkande asfalten.
Olle Granath




Mörkret omkring oss, Leif Tjerned, Galleri Heland.
Det finns en gammal sanning som säger att stilar och formspråk har en benägenhet att utföra cirkelrörelser i tiden och komma tillbaka med vissa års mellanrum. Popkonsten i början av sextiotalet drabbade den svenska konsten både som en befrielse och en chock. Men i stället för att ge sig hän åt en massmediakonst i amerikanskt ledband valde de svenska konstnärerna en inhemsk strängare, dels mer realistisk och dels också mer folkloreinriktad bild. Samtidigt fanns mycket som då, i mitten av sextiotalet, föreföll osmält i vårt förhållande till popkonsten. Kanske var en uppblomstring att vänta av vissa av de idéer som där fanns företrädda. Genom den mekanisering av formen som fanns i popkonsten kunde man t.ex. skaffa sig ett verktyg för att tränga in i vissa beskrivningar av samtidsmiljöer, även om inte formen alltid gav möjlighet till den fördjupning som krävdes av de rent sociala aspekterna. Nu, under sjuttiotalet kan man i den unga svenska konsten åter uppleva en dragning åt en massmedievärld med åtföljande förenklingar, även om det sker på helt andra sätt än förut. Leif Tjerned som nu ställer ut på Galleri Heland har länge sökt sig fram i mycket personliga och ofta kryptiskt sammansatta bilder där spelet mellan symbol och yttre form varit häftiga och bitvis också mycket privata. I målningarna på Galleri Heland har han dock befriat sig från det som band hans tidigare bilder i en inåtvänd problematik. I stället har han vänt sig utåt i monumentala bildsviter för att så strikt som möjligt beskriva en värld som kanske kan kallas vår. Målningarna är målade och sprutade på mörk botten med starka och neonliknande färger. Kontrasten mellan de människor som skildras och det mörker som omger dem blir mycket påfallande.
Egentligen ser jag dessa tavlor som en slags dödsbilder. Man kan också tala om dem som kritiska eller provokativa. Men den inneboende känslan de inger är en fruktansvärd förstämning och en väldig kyla. Det finns inget moraliserade med dem, de visar bara på livssätt som är så vanligt i vår kultur, att vi inte längre ser det destruktiva i de mekaniserade massmedieidealen, som tvingar individerna att gömma sina inre känslor för att kunna leva upp till de glänsande affischidealen. Men i Leif Tjerneds målningar blir deras leenden till grimaser och aggressiviteten i deras rörelser framträder helt. Ingenting i hans bilder får den nostalgiska sugning som t.ex. hos engelsmannen Allen Jones, vars målningar har vissa beröringspunkter med dessa. I stället framträder människor med hunger, förtvivlan och hat i blickarna och med en väldig ensamhet i rörelserna. Den värld som Leif Tjerned skildrar är en ”förbjuden” värld inom konsten, bl.a. därför att den är så fruktansvärt verklig och därför inte i ”önskvärd” omfattning kan omvandlas till väggdekorationer. Det är bl.a. i detta man upplever det vitala i dem, hans målningar anpassar sig inte utan vill den yttersta utmaningen (och anklagelsen) mot oss som ser dem.
Beate Sydhoff





På galleri Observatorium visar Leif Tjerned saker som också handlar om en förändrad inställning till naturen. Bilder gjorda efter schabloner med negativeffekter ger en lika främmande och distanserad bild av träd och ormbunkar som någonsin Warhols bilder av den urbana landskapet. Mot detta ställer Tjerned "riktiga" blomsterbuketter av plast som om han ville markera att vi har hamnat i en situation där det artificiella är verkligare än det levande. Dessa bilder handlar om vår förlorade oskuld: uppfattningen av naturen som den evigt oförstörbara och självgenererande Modern, en fast punkt för vårt trygghetsbehov. Vi håller på att lära oss att detta är en illusion, en smärtsam kunskap som också förändrar vårt sätt att uppleva: slätter, skogar, vatten och den fria rymden.
Olle Granath



Galleri Observatorium : Tjerned visar den andra sidan av vår naturbild : den artificiella naturen som kommersialismen skapat åt oss. Varje blad är sprejat med plast, varje upplevelse är färdigtillverkad och utbjuden av smarta reklammän.
Bengt Olvang.




En udda bekantskap är Leif Tjerned (Kafé Mejan). Han visar ett samhälle som så totalt "flippat ut" ur alla vettiga banor att varje bild av det innehåller självkritik med en biton av ödslig tragedi. Den största duken föreställer en drive in - bio i det fria. Mot en brinnande kvällshimmel ser man Moses på bioduken just som han fått syn på Guldkalven. Med ett rytande lyfter han sina båda armar i en förbannande gest mot de tusentals bilarna vilkas tak glöder overkligt i kvällsljuset. Detta är en fantastisk bild. Artificiell som en plastblomma rymmer det i ett nötskal den hjälplöshet som varat i tusentals år av" utväxling". Tjerned dras till det sminkade och falska eftersom förvillelsen där är lättare att se. I tre målningar skildrar han "Niagara Storhet och Fall". Han har sett att fallen som natur inte längre existerar. Dess vatten har länge använts till annat än skådespel för turister. Men till de senares förströelse har man byggt Potemkinkulisser av betong och stål över vilka en mindre vattenmängd får rinna " Under besökstid ". Så beter sig en civilisation som tror sig kunna både äta kakan och ha den kvar. I Tjerneds version blir Niagarafallen en metafor för mycket av det vi ser omkring oss. Det uteslutande artificiella i Tjerneds sätt att måla, gör att porträtten av storstadsmänniskor får dem att framstå som levande döda . Bakom en mask som följer modets senaste föreskrifter finns ingen identitet . Samtidigt utgår en stark suggestion från hans bilder. Tjerned rör sig som fisken i vattnet i stadens neonljus över nattsvarta gator. Hans inlevelse i motiven ger dessa målningar utstrålning och gör dem innehållsrika och avslöjande.
Olle Granath



Tjerned pendlar mellan en naiv hänförelse inför sin nya sprayteknik som tillåter honom att återge neonljusets artificiella prakt med förunderlig illusion, och en kritisk inställning till PR-världens förförelsekonster. Niagarafallen, som arrangerats till värdens största ljusshow, avbildas med iskallt ljus. En drive in - föreställning för moralisk lag och ordning framställs som en ond hägring i en kalifornisk dal. Max Faktors kvinnoideal avslöjas in till sista stavelseburken. De sensuella färgerna är effektiva som sanningsvittnen med det har också förledande egenskaper: skönhet som handlar om sig själv.
Bengt Olvång



Leif Tjerned målar nattavlor  - glänsande, skinande ytor. Jag kommer särskilt i håg några Stockholmsbilder, Ridåer av svarta, men genombrutna av fräsande ljus från neonskyltar och bilar. Ett rent och fast uppbyggt måleri som inte heller är utan sina stämningsvärden.
Stig Johansson

L. intervjuar L.

Hur startade det hela?
Jag växte upp i en förort söder om Stockholm. Det var en vattenränna och en bro som skilde förorten från staden. Det var en funkismiljö med funkisskola med en stor funkistavla i aulan. Allting var modernt och nybyggt.
Min första kontakt med något sorts kulturliv var jazzmusiken som dök upp i de lägre tonåren. Min äldre bror spelade altsax. Det var Parker som gällde.

1962 åkte jag på min första långresa till USA. Det var en stark upplevelse. Att gå på Broadway vid Times Square.
En svettig sommarkväll, kryllande av svettiga människor och se Camelreklamen blåsa ut sina rökringar och ångan stigande från gatan och luften smakade choklad. Redan motorvägen hem från Arlanda verkade liten.

Hur började Du måla?
Som 16-åring stegade jag in på Beckers på Sveavägen och köpte mig en målarlåda. Jag minns inte varför, kanske ville jag ha en hobby.

Hur byggde Du upp ditt bildspråk?
Parkers collage av verkligheten var nog förebilden. En abstrakt stadspuls med realistiska inslag av vardag, ljud från gatan som Hacke Hackspetts kortfilmsvinjett eller klangen från kyrkklockor.

Hur var det att börja på Mejan?
På Mejan målade de flesta som Evert Lundquist och lyssnade till Bach och Beethoven. Jag visste inte vem Evert Lundquist var, däremot visste jag vem Jackson Pollock, Oldenburg, Lichtenstein, Warhol o.s.v. var. I början tittade vi med enormt förakt på varandra. Rädsla också. De tyckte jag var ytlig och banal, klädde mig annorlunda i silverboots och speglar i glasögonen, lyssnade på popmusik, sånt som var OK, nere på stan. Dom tyckte inte det jag gjorde var konst, dom tyckte mina redskap var leksaker. En gång då jag lämnade kvar mina spraypatroner, hade dom sprayat över hela målningen. Det var en stor duk, helt förstörd. Deras förklaring var att dom ville pröva... Sånt gör att man vill mörda. Det första åren hade jag professor Melanton. Han uppmuntrade mig enormt. Skaffade fram material och ateljé så att jag kunde göra stora fantastiska målningar. Efter hans död blev det tvärtom.

Varför började du spraya?
I början på 60-talet började blanda spray med traditionellt måleri. I slutet på sextiotalet använde jag bara spray. Kanske var det Jackson Pollocks stänkande pinnar som inspirerade mig. Jackson Pollock var min första konstkick. I min andra utställning sprayade jag naturen. Jag fällde stora träd över stora dukar och använde schablon. Jag sprayade allt jag fick tag på. Det var 1970 på Observatorium.

När var Din första utställning?
Min första utställning påminner om den jag presenterar nu. Det var formar utsågade i plywood målat i fluorescerande färger. Det var ett mörkt rum som man kunde gå in i och färgerna lyste. Det var som Gröna Lund sades det. Det var 1968.

Sedan kom svarta bilder med stadsmotiv?
Man tyckte det var underligt att jag målade stadsmotiv men jag tyckte det var underligare att skildra landskap då man befann sig i stan. Jag hade ateljé på Skeppsholmen. När man promenerat hem på natten och såg det svarta vattnet reflektera neonljuset från stan upplevde jag det så attraktivt och sensuellt att jag ville göra det till mitt. Neon är inte materialismens språk, jag älskar neon. Jag tycker om städer ju större desto bättre. Helst så stora att man inte kan orientera sig. Det är underbart. Många tycker att mina människor är degenererade själar vilsna i storstadens mörker, men jag älskar att promenera ensam i stan. Jag gör skivor av tillvaron.

Vad jobbar du med nu?
Just nu gör jag splittringar för att arbeta med vitaliteten och motiven är ofta traditionella ämnen. Jag har gjort självporträtt, stilleben, kungaporträtt. Fast det var ingen som såg att det var kungamåleri. Nu på Sveagalleriet gör jag änglamåleri, inte så att jag springer omkring och ser änglar överallt. Det handlar mer om dimensionen "tanke" som idé. Den finns hos oss hela tiden fast den syns inte. Jag hoppas att folk får del av energin från tavlorna. Bra konst är där energin kommit upp på en nivå där alla strecken ligger åt rätt håll och tankarna får fart. Konstnärer är konstens kraftverk. Jag pendlar mellan abstrakt måleri och figurativt. Det abstrakta för att avskala allt oväsentligt och det figurativa för att suggerera med ett ämne. I bland jobbar så fort att tankarna inte hinner med men tanken är ofta i vägen och sätter stopp för processen.

Varför ställer ni fyra ut?
Det som bl.a. förenar oss är att vi följt vår egen väg och i stort sett gjort samma bild i drygt tjugo år. Infallsvinkeln har ändrats men målet varit detsamma. Många konstnärer ändrar stil, åsikt, drar i väg åt olika håll. S.k. Konjunkturmåleri. Jag har svårt att ta konstnärer på allvar som 1968 målade gerillasoldater, under 70-talet minimalistiskt och i slutet på 70-talet Strukturalistiskt. Det har vi inte drabbats av. Vi jobbar med ett slags mediaspråk, ett officiellt stadsspråk som vi gjort kalops av. Stadens ljus. När natten nalkas, kryper neonmaskarna upp ur sina gömmor, och lägger sig till rätta på fasaderna. Laddade av de norrländska forsarnas eviga spänst. Husen försvinner in i natten, kvar finns neonet, ljusskyltar och upplysta fönster. Neonets färger skär upp nattens sövande draperi och väcker natten till liv. Gatubelysningen tänds upp och sopar bort mörkret och flyttar stjärnhimmelen närmare jorden . Bilarna kastar sina ljuskäglor mot den svarta asfalten. De upplysta skyltfönstren, ramar in flanörernas silhuetter. Neonet , nittonhundratalets gas - hieroglyfer, dekorerar och förför staden. Bevattnad av kommersialismens guld.
Leif Tjerned

Född i Malmö 1942

60 tal

Utbildning

Konsthögskolan Stockholm 66 -71

Separatutställningar

Galleri Observatorium 68
Art Lab London 69

Utsmyckningar

Finspångs skola 67
Oxelösunds Sporthall 69

Samlingsutställning

Moderna Museets trädgård, Stockholm 69

Bosatt

Stockholm New York Chicago Formentera Ibiza

70 tal

Utbildning

Konsthögskolan Rom 74-75

Separatutställningar

Galleri Observatorium 70
Galleri Mejan 73
U.K.S. Oslo 73
Stats Galleriet Halmstad 76
Wadköpingshallen Örebro 76
Galleri Viåtten Flen 76
Galleri Nordvästern Helsingborg 76
ABF Galleriet Eskilstuna 76
Galleri Heland Stockholm 77
Galleri Heland Stockholm 79
Galleri Candri Oslo 79
Karlskoga Konsthall 79

Samlingsutställningar

Konstakademin Stockholm 73
Albert Engströms Museum Eksjö 74
"Vargen" Moderna Museet Sthlm 76
"Staden" Kulturhuset Stockholm 76
"Jazz" Kulturhuset Stockholm 76

Utsmyckningar

Entré Ringvägen Stockholm 73
T- Banan Stockholm 75
Eksjö Skola 75
ABF Eskilstuna 76

Inköp

Moderna Museet Stockholm,
"Stureplan" 70

Övrigt

Dräkter till Ètoile Du Nords
Europa turné 77

Bosatt

Stockholm Rom Ibiza

80 tal

Separatutställningar

Galleri Heland Stockholm 81
Galleri Alner Stockholm 84
Centre Culturel Suedois Paris 85
Tomelilla Konsthall 85
Galleri Engström Stockholm 87
Galleri Engström 88

Samlingsutställningar

"Adress Staden"
Göteborgs Konstmuseum 82
City International Des Arts Paris 89
"Utsökta Kroppar" Sveagalleriet 89

Inköp

Göteborgs Konstmuseum
"Handen på axeln" 82
Norrköpings Konstmuseum
"Jo Jo Man" 89

Bosatt

Stockholm Paris

90 tal

Separatutställningar

"Krypa Klättra" Sveagalleriet Stockholm 92
Galleri Hollendergaten Oslo 93
Galleri Engström Stockholm 99

Samlingsutställningar

"Utsökta Kroppar" Smålands Konstarkiv 90
"Berlin-Moskva-Stockholm "
Kulturhuset Stockholm 90
"Rockens Bilder"
Göteborgs Konstmuseum 91
"Se Oss" Kalmar Konstmuseum 93
"Modellen" Wasamuseet Stockholm 97
"Hjärtat Sitter Till Vänster"
Göteborgs Konstmuseum 98
"Neon I Staden"
Stockholms Stadsmuseum 97-98

Utsmyckningar

Central postkontoret Västerås 92
Gullmarsplans T-station 96-99

Inköp

Moderna Museet, Stockholm
"Garbo" 92
Kalmarkonst museum "Splittringar"93

Installationer

"Krypare" Stockholm 92 & 94

Skivomslag

"The Golden" View 98
"Hot House" 99

2000-talet

Separatutställning

Konstnärshuset, Stockholm 2005

Galleri Eklund -Wallmark,
Stockholm 2006

Konstakademien Galleri Öst 2010

Samlingsutställning

Skulpturens Hus Stockholm 2001
Grafikbiennalen, Konstakademien,
Stockholm 2007